Tänk att man kan fastna i tankar, tänk hur mycket man kan sakna en person, tänk så mycket du gett till världen men vad mycket mer du kunnat att ge.. så oerhört jävla orättvist livet är, vad är livet igentligen? Man kan inte ta på det, men det kan man göra med en kropp, tänk om du fortfarande lever kvar utan en kropp, går det? För ibland kan jag känna din närhet, precis som nu!

Min kropp vill inte somna, jag bara tänker och tänker! Vrider och vänder saker ut och in, det hjälper inte!
När jag tänker så finns det fortfarande ett hopp, men längst innerst inne i mitt medvetna jag så vet jag att det inte går att hoppas! Jag kommer aldrig att få le med dej igen!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0